Asabea Britton

Caption

Jag har inte använt något preventivmedel på 10 år. Men jag förskriver och rekommenderar hormonella preventivmedel regelbundet i mitt arbete. Det ena har nämligen inte med det andra att göra. Jag är ingen naturlighetsvurmare som vissa tror. Visst det blir ofta bra när naturen får ha sin gång. Men jag är inte naiv. Jag vet att naturen inte är felfri och ibland är den skoningslös. I naturen finns mycket av det friska och kloka men i den finns också sjukdom, skada och död. Något vår moderna teknologi och mediciner många gånger kan stävja. Jag är tacksam för det, jag utnyttjar det. Jag är också tacksam för insikten att alla är olika. Min vilja, mina behov och förutsättningar säger inget om någon annans. Det blir så lätt svart eller vitt. Förenklat. Onyanserat. Inte minst här på sociala medier. Att kunna se bortom mig själv är alldeles väsentligt, inte minst i mitt arbete. Så med det sagt har denna rant inget att göra med någon annan än mig. Lilla jag med min historia, min kropp, mitt stöd, mina privilegier. Jag har i detta nu en brinnande pms och började reflektera kring varför jag valt bort preparat som kan påverka min menscykel. Det är inte att jag är rädd eller tror det är av ondo. En anledning har varit att en oplanerad graviditet länge varit välkommen och menscykeln varit hanterbar. Hade situationen varit annan hade jag valt något annat. Men om jag får lov att vara lite filosofisk så är det också att jag i viss mån kan uppskatta smärtan och mörkret. När det är tillfälligt, hanterbart och känns meningsfullt. Jag inser att det är en av anledningarna till att jag önskat att inte tillföra något som påverkar mina födslar heller. Smärtan har, med de verktyg jag haft, varit både hanterbar och meningsfull. Och nu, dagar innan mens, när jag avslutat en tids sprakande glädje och energi för att mötas av trötthet, dåligt självförtroende och tryck över bröstet så känns det också så. Jag kan förklara det som att kroppen talar tydligare till mig då och jag blir klokare av att lyssna. Att jag liksom känner mig levande när jag rider vågorna. Genom mörkret och in i ljuset. Låter flummigt kanske men vad gör man inte för att trösta sig själv.